Vi undersöker metaller

Syfte: Ta reda på vilka metaller som är bäst väteutdrivande av magnesium, zink och koppar.

Hypotes: Lektionen innan så hade jag kollat på spänningsserien för ädla och oädla metaller. Så jag visste svaret är redan från början. Jag visste därför att Magnesium är den metall som är bäst väteutdriven, sedan Zink och sist var Koppar.

Material

• Skyddsglasögon
• Tre provrör
• Provrörsställ
• Tändstickor
• Saltsyra
• Små bitar av metallerna Mg, Zn och Cu.

Genomförande:

• Sätt på skyddskläder och skyddsglasögon.
• Lägg provrören i ett provrörsställ.
• Häll i saltsyra u tre olika provrör, lika mängd (3 cm)
• Namnge dina provrör, så att man vet vilken metall som ska in i vilket provrör
• Lägg metallerna i vart sitt provrör
• Sker det en reaktion? Diskutera varför det sker en reaktion.

Resultat:

Mg i HCL: kraftig reaktion, bubblade mycket

Cu i HCL: inget händer

Zn i HCL: bubblar fast inte lycka mycket som med mg. 

Slutsats:

Min hypotes stämde, genom att ha kollat på spänningsserien kunde jag se vilken metall som skulle vara bäst väteutdriven. Spänningsserien visar metallens ädelhet, skalan är ordnad efter ädelhet av metallerna. Ju längre till vänster man kommer på spänningsserien desto oädlare är metallen. Ju längre till höger man kommer desto ädlare är metallerna. För att veta vart gränsen går mellan ädel och oädel har man satt in väte där gränsen går.

Mitt resultat blev ju så att Mg var den metall som var mest oädlast, det såg vi genom att det var den som bubblade mest. Sedan kom Zn som var näst bäst och sedan Cu som inte alls var ädel. Oädla metaller kan även kallas för väteutdrivande metaller på grund av att när den oädla metaller kommer i kontakt med saltsyran så bildas det vätgas. Som sagt var Mg  bäst väteutdriven på grund av att den är den oädlaste metallen av de tre. Desto oädlare metallen är desto större blir reaktionen. Zn är ju en oädel metall så det blev en reaktion men dock inte lika stor som Mg, Cu däremot är en ädel metall så den reagerade inte. 

Min slutsats är att när en oädel metall läggs i en lösning som till exempel saltsyra så lämnar metallen ifrån sig sina elektroner för att få fulla skal och därefter bildar den positiva joner. I detta fallet var det Mg som lämnade ifrån sig sina 2 elektroner, saltsyran eller väteklorid som det även kallas tar upp dessa två elektroner och bildar vätgas. När dessa elektroner hade lämnat i från sig sina elektroner så löses den oädla metallen upp eftersom att atomerna blir till joner. Medans detta händer så blir den ädlare metallens joner till en metall. En annan viktig sak är att ju oädlare en metall är desto kraftigare blir reaktionen. En metall som är ädel påverkas däremot inte om den kommer i kontakt med en syra, medans den oädla påverkas och förändras. I detta fallet var det så att vätejoner löste upp de oädla metaller till osynliga metalljoner. Samtidigt som detta skedde bildades det en gas.

Gasen som bildades vid reaktionen trodde vi var vätgas, för att se om det var rätt så gjorde vi experimentet squeaky pop. Vi la vårt finger på provröret så att gasen inte skulle släppas ut, sedan tände vi en tändsticka och la den i provröret. Det lät “poof” och vi visste att det var vätgas som hade bildats.

Detta är en bild på spänningsserien, i spänningsserien står metallerna ordnade efter deras förmåga att ge bort och bilda joner. Jag kan dra slutsatsen att om vi hade använt en oädlare metall som till exempel Kalcium eller Kalium hade reaktionen blivit kraftigare.

Felkällor/förbättring: Vi var tvungen att använda lika mycket av varje metall, det blev lite svårt med tanke på att zinken var i pulver format. Vi vet inte om vi använde för mycket eller för litet zink, som tur var så visste vi redan resultatet så det är så stort problem. Det hade däremot varit ett problem om man tagit tre oädla metaller har liknande egenskaper som till exempel Al, Zn och Cr.

En förbättring till labben: Ha samma format på alla metaller, i denna labben hade vi vissa metaller i pulver format och andra i tråd format.

Använd lika mycket saltsyra.